hemmahamn

Torsdag morgon var det inte svårt att gå upp fast än det var en ledig dag. Vi skulle äntligen åka ner till Gålö för sista gången och dessutom slippa åka därifrån med bil. Äntligen var det dags att ta hem båten.

Vi hade skrivit en lista på allt som skulle med, sjöställ, mat, vatten, sjökort, segel som back-up, verktyg och GPS mm. Vi kom ihåg allt utan att ens titta i listan, allt utom Niclas solglasögon.

Niclas snälla pappa ställde upp med bil, man skulle kunna säga att han skjutsade om det inte varit så att Niclas tog förarplatsen och han fick sitta bak. Vi kompenserade den dieseldrivna hemgången ombord med att åka elbild till Gålö, elbil var en väldigt trevlig upplevelse.

Vi fick sällskap både ut på bryggan och båten plus att han agerade fotograf när vi kastade loss. Alltid kul med bilder på båten från lite håll när man själv är ombord.

Tydligen föll det sig naturligt för Niclas att gå fram till fören och lossa på förtöjningarna och lika naturligt för mig att att ställa mig vid rorkulten och starta motorn. Idag lyckades jag dessutom backa rakt med undantag för att fendrarna fastnade lite i y-bommarna.

Tack och adjö Gålö!

Så klart växlades vi av vid rodret flera gånger, nu var ju första chansen att på riktigt känna på båten i sjön och det vill vi bägge göra både vid rodret och på däck.

Det var en fatastiskt fin dag vi lyckades pricka in för hemgång. Vi startade ut från Gålö vid klockan 10 i t-shirt/ linne, shorts och barfota. Strålande sol, svag vind och knappt en krusning på vattnet. Hela min kropp andades in, suckade av lättnad och det gick nästan att ta på lugnet som sköljde över mig. Balsam för själen är en så uttjatad klyscha men det finns ingen bättre beskrivning för hur jag kände när vi äntligen var ombord och ute på fjärden. 

Visst, vi gick för motor hela tiden så det totala lugnet som blir när man seglar fick vi inte uppleva men det var ändå oerhört rofyllt.

Niclas hade gjort en rutt i Eniro på sjön för hemfärden, jag plockade fram båtsportkorten och varje gång jag ville jämföra min tänka rutt med hans så stämde det på pricken utan att vi hade pratat ihop oss innan. Även GPS'en vi fick med köpet fungerade som den skulle så det var ingen risk att vi skulle hamna vilse. Dessutom är Dalarö svårt att ta fel på, framförallt när fritidshusen och färjan med DALARÖ stort på skrovet är på ena sidan och Dalarö skans är på andra sidan, bättre landmärken får man leta efter.

Jag trodde jag skulle få tacka Björn för att han tränat upp Niclas så fantastiskt i att sköta förtöjningar och pyssla ombord så att jag fick massor av tid att styra. Men tydligen är det inte alls så. Enligt Niclas har det varit han som styrt när han och Björn seglat tillsammans och Björn som sprungit runt och pysslat. Så nu när det är vår båt vill Niclas springa runt och pyssla ombord. Ingen är gladare än jag för jag tycker det är underbart att få tid vid rorkulten och motorn.

Så medans jag styrde och navigerade så fick Niclas upp bommen, drog ner fall och dirk till sittbrunnen, kopplade in ena högtalaren i sittbrunnen igen och pillade på instrumenten. Djupmätaren fick vi igång men resten strejkade av förklarliga och oförklarliga anledningar. Varför temperaturmätningen inte kickade igång vet vi inte.

Vi funderade en stund på att lägga till för att äta lunch men valde att äta pastasalladen under gång istället. Jag passade på att sätta mig i lä och njuta av solen och värmen, Niclas multitaskade roder och mat samtidigt. 

Plötsligt hoppade temperaturmätningen igång, utan att någon rört instrumentet. Jag tror den visar rätt men att den har tagit gruvligt fel på det tecken som står framför siffran. -9 grader vet jag inte ens om Östersjön kan bli på naturlig väg. +9 grader känns däremot rimligt för Kristihimmelfärdshelgen, på scoutseglingar så här års brukar jag ta första doppet i havet och då har det varit precis över +10 grader.

Vi hade nästan motvind upp förbi Jungfrufjärden men när vi vek in i Ingaröfjärden fick vi medvind, bara för att vi inte hade segel uppe. Jag tycker alltid att det blåser motvind i Ingaröfjärden men med Niclas ombord gör det tydligen inte det. Två av två gånger som vi varit ute med båt på Ingaröfjärden har vi haft medgörliga vindar. Det finns så många anledningar till att jag älskar att ha honom ombord. 

Ingaröfjärden kändes som den längsta streckan, kanske för att jag kan den så väl och vi fick vinden med oss och inte kände någon fartvind. Vi puttrade bekvämt i 3,5-4 knop, motorn gick lugnt och fint på 1300-1500 varv. Enligt Rickard (tidigare ägaren) blir det mycket vibrationer runt 5 knop men hon går fint igen vid 6 knop. Vi testade om det stämde och mycket riktigt blev det ett väldigt surr innan vi fick upp farten. Vi hade ingen anledning att pusha på i 6 knop så efter ett kortare test fortsatte vi i ca 4 knop och till slut såg vi viken med båtklubben som ska bli nya hemmahamnen. 

Redan förra veckan köpte Niclas nya förtöjningstampar till bryggan som fick komma på plats i god tid innan båten kom på plats. Riktigt skönt att lägga till vid en ny båtplats och redan ha det fixat.

Jag tog rodret in i viken, Niclas krokade i bojen och lämnade över tampen till mig innan han gick fram till fören för att hoppa i land. Vi hade medvind in mot bryggan så jag fick henne inte på rätt plats direkt, vi fick dra henne lite i sidled innan vi kunde förtöja helt. 

Det krävs lite muskler och teknik för att dra 3 ton båt mot vinden för att sträcka upp akterförtöjningen, jag gjorde uppenbarligen inte helt rätt för mina ryggmuskler hade starka åsikter i flera dagar efter. Men det är ett litet pris att betala för att ha fått henne på plats och det är bara träningsvärk så det går över.

Vi satt kvar ombord ett tag, planerade och började till och med pyssla lite som ni får se i nästa inlägg. Min mamma kom också ner och njöt i sittbrunnen en stund. Sen skjutsade hon hem oss och packningen, väldigt uppskattat även om det är promenadavstånd. 

Kvällen avslutades med bubbel uppe hos grannarna och sen tog vi en omväg på promenaden hem för att titta till båten och testa lanternorna i "mörkret". Niclas försökte se om lanternorna lyste mitt på dagen men den vita i toppen på masten var väldigt svår att se med solen precis bakom. Dessutom borde den inte gått att se för i mörkret visade det sig att den inte lyste alls. Pysslet fortsätter alltså, kan hända att någon kommer klättra i masten framöver.

Äntligen hemma!