ÄNTLIGEN!

 Vi kan börja med att lugna alla, hon flyter!

När jag frågar Niclas vad han kommer minnas från den här dagen svarar han 

-"hon flyter!"

och det var verkligen det hela dagen handlade om. Det var inte så att vi var rädda att hon skulle sjunka men det fanns en oro kring den nya genomföringen, skulle den verkligen vara tät? Men det var den och även de gamla genomföringarna höll tätt.

Sen är den stora händelsen ombord att startbatteriet var dåligt och därför blev motorn väldigt svårstartad. Vi kom inte iväg som vi hade tänkt oss utan drog runt båten till andra sidan bryggan så vi kunde felsöka i lugn och ro. Vi har hela tiden vetat att batterierna inte är i toppskick, att startbatteriet inte fått laddning från solcellen på hela vintern och därför förstod vi fort att de var problemet. Niclas hoppade ner i ruffen, bytte till det andra batteriet ombord (som fått laddning) och sen startade hon fint.

Den sista saken som definierade den här dagen enligt Niclas var det minst sagt växlande vädret. Vi hade strålade sol på morgonen, vindstilla, nästan varmt och helt fantastiskt. Men ju längre tiden gick och ju fler båtar som sjösattes desto mer varierande blev vädret. Vi har haft, snö, regn, isvindar och mulet i korta men väldigt många omgångar. När vi började bli klara hade solen letat sig fram igen.

Jag hade inte varit nere vid bryggorna för ens idag, knappt träffat någon annan på båtklubben heller men bägge var riktigt trevliga upplevelser. Hade det inte varit så långt bort hade jag gärna varit kvar, både läget, vår båtplats och de andra båtägarna var riktigt trevliga.

Vi 08.00 var det samling vid klubbhuset, hamnkaptenen delade in alla i tre arbetslag och vi kom igång fort, de verkade hade rutin på det här. Jag och Niclas ingick i brygg-gruppen vilket innebar att stå på bryggan där lastbilen sjösatte båtarna och sköta tamparna i för och akter på varje båt för att styra de medans de hängde i lastbilens kran. 

Uppe på land var det ett gäng som hjälpte lastbilen att få slingen på plats och ett gäng som flyttade stöttor och ställningar för att göra plats när båtarna var borta. Vi som stod på bryggan såg inte så mycket av det som hände på land men det kändes som ett bra upplägg och det verkade flyta på helt ok. Vi fick nog mest väntetid av alla grupper och frös nog mest i och med det men gruppen var trevlig så det blev en riktigt bra dag.

Så klart var vi med även uppe på land när vår båt, som nummer 4 i ordningen, skulle sjösättas.

Niclas fick kasta sig upp på däck en vända när slinget i aktern var på väg att fastna i solcellen men annars gick allt väldigt smidigt och smärtfritt.

Kranbilsföraren hade minst sagt gjort det här tidigare!

Efter att vi sjösatt henne fick vi som sagt pyssla lite för att få igång motorn men när det var löst puttrade vi bort 43 båtplatser och la till. Vi hade varken planerat eller pratat om vem som skulle köra motor och styra, jag hade insisterat på att göra det om det kommit upp. Men nu föll det sig så helt naturligt. Att det var naturligt gör mig ännu gladare över att det var jag som körde. Det är svårt att förklara hur fantastiskt underbart det är att dela livet och båten med någon som får allt att kännas naturligt och samspelt. 

Det gick jättesmidigt att lägga till, knappt någon vind och fortfarande strålande sol.

Niclas fixade förtamparna sen justerade jag resten av förtöjningen, fendrarna och stuvade undan lite medans han återvände till arbetsuppgiften med att sjösätta de andra 14 båtarna.

När jag var klar gick jag också och hjälpte till med den övriga sjösättningen. Vi var tillbaka ombord flera gånger i pauserna för att kontrollera att genomföringarna inte läckte. Några av vändorna fixades lite mackor till lunch och jag ser verkligen fram emot mer matlagning och tid ombord.

Jag är bara fylld av superlativ och överväldigande fantastiska ord för allting idag men det här är bland det bästa jag vet, att vara ombord!

Mina minnen från idag är gräsanden som plötligt fladdrade upp på bryggan bredvid mig när vi väntade på nästa båt att sjösätta. Det var väldigt fascinerande att ha honom på så nära håll, tyvärr tittade jag lite för mycket genom kameran, borde ha njutit mer av stunden utan en lins emellan.

Sen kommer jag alltid bära med mig känslan av premiärturen och hur mycket jag längtar efter mer tid ombord med Niclas.